Ibland kan jag uppleva att livet är som att tvättas i en ödmjukhetsmaskin. Ofta sker det när jag har gjort en planering och tror mig ha saker under kontroll men så händer något som gör att det blir annorlunda och jag behöver tänka om. Eller så sker det då jag kommer till insikt om något som rör om i hur jag dittills trott och agerat.
För en tid sedan blev jag omrörd. Jag hade funderat ganska länge över vad det betyder att kliva in sitt ljus och stå i sin kraft – både inför något särskilt som ska hända och i vardagen i stort. Jag tänkte att det måste innebära att ha koll och kontroll, att ha tillräcklig kunskap, förståelse och en bra plan. Att, när det verkligen gäller, säga och göra rätt.
Jag hade helt fel. Och i ett samtal med Birna, en av de klokaste människor jag vet, förstod jag varför. Vi pratade om livets upp och ner. Om saker som utmanar oss i vardagen och att navigera i dessa. Så sa hon det självklara. ”Karolina, det du tränar på blir du bättre på.” Ja… jo… det är ju sant. Jag försökte se vart hennes resonemang skulle leda. ”Livet är här och nu”, fortsatte hon. ”Du försöker tänka och planera livet, men livet är till för att levas.”
Livet, det som rymmer allt: saker som är röriga, saker som känns sårbara och sköra, saker vi önskar vore annorlunda, saker vi är stolta över och tacksamma för, saker som är fina och inte så fina, saker som är roliga, skamfyllda, läskiga, härliga, ledsamma, triggande, sköna. ”När något i ditt liv utmanar”, sa Birna, ”och du gör vad du kan för att i stunden välja kärlek, när du försöker känna tillit, ett litet steg i taget, då står du i din kraft. Det är det det innebär att kliva in i sitt ljus.”
Det handlar alltså inte om att ha koll på allt eller att undvika att bli lerig om fötterna. Och det handlar inte om att vi har gjort ett dåligt jobb om något i vår vardag känns utmanande eller svårt. Att i stunden göra vad vi kan för att välja kärlek är en muskel vi kan träna som allting annat, och hur det kan se ut tror jag kan variera. Ibland kanske det kan handla om hur vi väljer att tolka något som sker eller sägs, vad vi väljer att lyfta fram eller se mellan fingrarna på. Att räkna till tio istället för att ge ett svar som förmodligen inte skulle göra saken bättre. Att be om tid att få tänka. Och efteråt, om det ändå inte blivit som vi önskat och det känns uppgivet, att välja så snälla ord vi kan mot oss själva. Att påminna oss om att den hårdaste domaren förmodligen är vår egen inre, och att det är okej att be honom eller henne ta julledigt ett par dagar.
Den mänskliga resan är inte alltid lätt. Men alla som jag stött på och som på något sätt arbetar med att hjälpa människor har ett tydligt, gemensamt budskap: du är inte ensam. Ibland när vi står med livets lera upp till knäna kan det kännas väldigt ensamt, som att vi står där själv, som att ingen annan kan ha en likadan röra som vi. Men det är inte sant. Det är helt enkelt inte sant. Vi har alla lera i vårt liv, på ett eller annat sätt. Saker som utmanar oss. Det är en del av att vara människa. Men är det något jag har lärt mig så är det att denna lera, de saker som vi upplever hindrar oss från att skapa det liv vi önskar, även håller möjligheter till växande och läkning.
Och jag tror inte det är tänkt att vi ska behöva möta allting på egen hand. Om du känner en längtan efter förändring eller vill ha stöd där du är i livet just nu är du varmt välkommen att boka ett kostnadsfritt inledande samtal via länken här: www.consonancecommunication.com/book-online
Du förbinder dig inte till någonting utan det är ett sätt för dig att få en känsla för om du önskar fortsätta en kontakt och jobba tillsammans med mig i coachande samtal. Och om du först vill veta lite mer om mig och hur jag arbetar så kan du läsa om det här: www.consonancecommunication.com/konsultationer och här: www.consonancecommunication.com/about-4
I värme och med en önskan om en mjuk och fin julhelg,
Karolina
Comments