Ett budskap som ofta har återkommit i mitt liv är vikten av att hålla sig själv i kärlek. En verklighet som dock ofta har varit min upplevelse är hur svårt detta kan vara ibland. Jag tror helhjärtat på det som så många pratar om, att självkärlek är viktigt för vårt välmående och vår hälsa och att den har en positiv effekt på det mesta i vårt liv: de val vi gör, de relationer vi har och de gränser vi sätter.
Men när jag ser och lyssnar på människor omkring mig så förstår jag också att detta inte alltid är den självklara eller enklaste vägen att ta. När något blir annorlunda än vi tänkt, när vi upplever motgångar eller hinder, när vi säger eller gör något som vi i efterhand ångrar, kan det ligga mer nära till hands att vara hårda mot oss själva. Att låta vår inre domare och vår inre kritiker få fritt spelrum. Och att välja att tro på det de säger.
Att i den stunden, när vår autopilot börjar informera om allt som är fel med oss, välja något annat – en annan tolkning, en annan reaktion, en annan tanke eller handling – är stort. Det är en muskel vi kan behöva träna för att självkärlek inte bara ska bli ett fint koncept utan något som faktiskt gör en skillnad i vårt liv, i våra relationer och i hur vi mår.
I mitt eget liv har jag ofta haft lätt för att kompromissa och skjuta upp kärlek till mig själv, både i tanke och handling, och det har blivit ”något jag ska bli bättre på nån dag”. Problemet är att den dagen inte kommer, för oftast handlar inte självkärlek om att utföra en stor handling och sen är det bra med det, utan det är genom de små sakerna i vår vardag som vi väljer vänlighet mot oss själva. Jag måste välja samma sak många gånger, som ju ofta är fallet när vi vill skapa en ny vana i livet.
Men så kom jag häromdagen på en kärleksfull vana jag faktiskt har och som jag aldrig kompromissar. Vid varje måltid – oavsett om det skulle vara något avancerat tillagat eller en rostad smörgås i soffan – så gör jag varje tugga till den perfekta tuggan. För länge sen såg jag en film, Kärlekens båda ansikten (originaltitel: The Mirror Has Two Faces). I en scen sitter en av karaktärerna, spelad av Barbra Streisand, tillsammans med en man vid ett bord och de pratar om hur hon, när hon lägger upp mat på sin gaffel, skapar den perfekta tuggan, the perfect bite.
Jag gör samma sak. Jag är inte någon som älskar att laga mat, men jag tycker om hur olika smaker gifter sig med varandra, och vad som än finns på min tallrik så ser jag till att det går jämnt ut. När jag ser på detta utifrån inser jag att det nog kan låta både lite märkligt och tidsslukande, men för mig är det ett område i livet där självkärlek är min autopilot. Det är en stund där jag väljer mjukhet, omsorg och glädje oavsett vad mina tankar pysslar med i övrigt.
Vad innebär en handling i självkärlek för dig?
Jag har bestämt mig för att 2024 är året då självkärlek ska få större utrymme i mitt liv. Men jag vet också att dessa utrymmen behöver vara ganska små till en början för att jag ska fortsätta välja dem och inte automatiskt prioritera bort dem till förmån för annat som dyker upp på vägen. För ”annat som dyker upp på vägen” kommer alltid att finnas, både i form av saker som ska göras och inre kritiker som har åsikter. Och självkärlek, att välja sig själv, behöver få en plats även när livet skyndar och är högljutt.
Jag har därför skapat ett tremånaders kärleksmaraton som startar den 16 januari. Det är korta små uppgifter som kan utföras på ett par minuter och som görs veckovis. Ibland kan det vara något att göra, ibland något att reflektera över eller skriva ner. Det finns inget tvång, bara en inbjudan, och syftet är det återkommande: att man får stanna i inspirationen och motivationen till dess att självkärlek känns som något lika viktigt och värdefullt som allt annat i livet. Vill du vara med? Skriv till mig på Messenger eller mejla till contact@consonancecommunication.com, så får du ett inspirationsmejl varje vecka med start den 16 januari.
Jag önskar dig ett riktigt gott och kärleksfullt nytt år!
I värme,
Karolina
Comentários