”Hur du hittar hit? Har du papper och penna? Okej... om du kör 400 meter och sen svänger in till vänster, då ser du ett rött hus i slitet tegel och sen direkt efter det kommer en smal väg in till höger och en ICA-affär och en lekplats och lite längre fram en lite större gata vid kyrkan... är du med... den vägen ska du INTE ta!”
Tänk förvirringen i att få en sådan vägbeskrivning! När jag jobbade som logoped pratade vi ofta om att ge instruktioner utifrån vad det är vi vill att någon ska göra, inte vad vi vill att de inte ska göra. Det blir tydligare vad det är vi förväntar oss och lättare för den andra att svara ja eller nej. Det här kanske känns som överflödig och självklar information, men jag tänker att det är så lätt att adressera det beteende vi inte tycker om eller som vi vill att någon ska sluta med utan att följa upp med ett faktiskt önskemål om vad det är vi vill istället, med resultatet att det är fritt fram för tolkningar och gissningar och risk för att det blir fel igen.
Eller så förklär vi det vi egentligen vill be om som en fråga eller ett påstående. ”Ska de röda strumporna verkligen ligga bland vittvätten?” eller ”Nog vore det gott med en kopp kaffe nu...” I dessa exempel är det inte särskilt svårt att lyssna ut vilka önskemålen är även då de inte direkt uttalas. Men är vi i stundens hetta eller har ett samtal som är känslofyllt eller känns sårbart så är det verkligen inte alltid så lätt att på ett rakt och tydligt sätt be om det vi önskar och behöver. Och ibland kanske vi även av någon anledning känner oss otrygga med att fråga och så hoppas vi att den andra personen ändå ska förstå.
Jag (och de flesta med mig, skulle jag gissa) har varit på båda sidorna av detta fenomen många gånger i mitt liv. Jag har varit den som haft svårt att sätta ord på behov och önskemål i ett samtal och ibland till och med att veta vad jag faktiskt skulle kunna be om. Och jag har varit mottagare av svårtolkad kommunikation där jag vänt ut och in på mig själv för att försöka räkna ut vilka behov jag förväntats möta. Jag har varit den som med ihopbitna käkar och armarna i kors intygat att allt är så bra så, och jag har varit den som upplevt att det den andra sagt med sina ord inte alls har matchat hans kroppsspråk.
Vi har alla en kommunikativ historia, minnen av att saker vi sagt har tagits väl emot och minnen av när det inte alls har varit så. Vi har alla saker med oss i bagaget som gör att vi ibland kan överrumplas av våra egna känslor och reaktioner i ett samtal med någon annan. Kanske har vi en inre (eller yttre) domare med starka åsikter om att vissa saker inte är okej att säga, fråga eller be om - och vad händer då i oss när vi möter någon som gör just detta? Kommunikation kan verkligen vara så ren och enkel och så klurig och komplex på en gång och ibland kan vi behöva ta ett steg tillbaka och kika på vad det är som sker i våra samtal med andra, vad det är som inte matchar eller känns tydligt.
Något som jag har jobbat mycket med i relation till andra människor är när jag har upplevt en tystnad som inte är tyst. Jag har vänner i mitt liv som jag pratar med max en gång om året och när vi hörs av är det ”som att det var igår”. Perioderna emellan är ömsesidigt tysta och fridfulla. Men jag vet också hur det kan vara när tystnad inte alls är särskilt fridfull utan känslomässigt faktiskt ganska högljudd. Att uppfatta saker som inte uttalas kan ta energi och det lämnar utrymme för mycket annat som till exempel oro och rädsla.
Men jag har lärt mig strategier för att hantera när jag är mottagaren av kommunikation som inte är tydlig för mig. Jag kan vända mig inåt och jag kan vända mig utåt. När jag vänder mig inåt så kan jag (själv eller med hjälp av någon jag litar på) möta, kika på och ta hand om de känslor och behov som samtalet med någon annan har väckt i mig. När jag vänder mig utåt kan jag, om det finns en öppning för det, ställa klargörande frågor. Jag kan gissa på den andra personens känslor, behov och önskemål i syfte att öka förståelsen och skapa kontakt.
Jag har också förstått att en malplacerad smiley ibland kan tjäna sitt syfte och att den inte behöver handla om tvetydighet i kommunikationen. Kanske kan den göra att saker känns lite lättare, ungefär som att kroppen reagerar när vi ler även om något känns tungt.
I värme,
Karolina
Comments