Min farfar kom från norra Norrland. Han var en man med en stark personlighet som jämte karriär och familj ägnade ett helt liv åt sin förkärlek för klassisk musik. När jag växte upp var det inne att använda hårsprej, gå på disco och ha planscher av popidoler på väggarna. Mina fritidsaktiviteter - pianolektioner och orkesterspel - hörde sällan till det som i skolan blev ämnet för dagen, men i telefonsamtal med farfar hade jag alltid någon som med iver och entusiasm lyssnade på det som fanns i min värld.
Vi hade samma åsikter om vilka kompositörer som skrivit extra spännande musik, och då och då låg det i brevlådan ett kassettband från honom med inspelade stycken han ville att jag skulle få lyssna på. Trots att nästan allt idag går att finna på YouTube eller Spotify, hör dessa band fortfarande till mina mest värdefulla skatter.
När hans demens efterhand förvärrades och det blev svårt att prata i telefon gick det ofta lång tid mellan gångerna vi hade kontakt. Men en sommar bestämde jag mig för att göra den ganska långa resan dit och hälsa på honom på det äldreboende där han bodde. Det var lite pirrigt för jag var osäker på i vilket skick han var och om han skulle känna igen mig.
När jag klev in genom dörren satt alla och fikade, farfar med. Han tittade ner i bordet och såg äldre ut än vad jag mindes honom. Men så möttes våra blickar och något hände. Han kunde inte placera mig, kom inte ihåg mitt namn, men hans ögon vittnade om att han visste att jag var någon som hörde till honom.
En knapp timme var jag där och under vårt samtal fick jag flera gånger berätta vem jag var. Efter en stund frågade jag om jag fick sätta på lite musik och valde sedan en sats ur en rysk symfoni, en av våra favoriter. Han tystnade och slöt ögonen. "Den här har jag lyssnat på jättemånga gånger", sa jag. Han log. "Jag kan varenda ton, jag å!"
Det mötet blev vårt sista. Men kanske var det ett av de finaste. Jag blev påmind om hur vi människor ibland kan mötas i något som förbigår ord, språk och logik. Något som går direkt till känslan. Det finns inget behov av att berätta eller förklara, man bara vet.
Kanske är det här bland det närmsta vi kan komma i att verkligen förstå hur en annan människas upplevelse av något är. Vi har alla olika innehåll i vår livsryggsäck, olika erfarenheter, smärtor och glädjeämnen, men våra känslor är universella och utgör en möjlighet för oss att mötas, att beröra och bli berörda, att se och bli sedda, att förstå och bli förstådda. Och denna förståelse sker i hjärtat.
I värme och tacksamhet,
Karolina
Commentaires