För ganska många år sedan nu gjorde jag tillsammans med en god vän en resa till London. Detta var en person som jag delade min kärlek för musik med men våra preferenser skilde sig åt en del. Jazz var hans grej och även om jag hade hållit på med musik i hela mitt liv hade jag ännu inte upptäckt och förstått skönheten med den genren. Den föll mig helt enkelt inte i smaken, vilket naturligtvis var helt okej. Det vi inte gillar behöver vi ju inte lyssna på. Så jag hade musikalisk outforskad mark framför mig men egentligen ingen motivation att ta mig an den.
Men sista kvällen innan vi flög hem ville min vän bjuda in mig i sin värld och berättade med iver i rösten att han hade en överraskning. Han skulle ta mig till en jazzklubb med livemusik. Jag såg på honom och kände tveksamheten komma men log utan att säga något. Jag ville inte bli sedd som trångsynt och sa till mig själv att jag kanske skulle tycka om det. Jag visste ju till och med ett par låtar och kunde alltid sjunga med.
Det visade sig att mitt första möte med livejazz inte skulle vara det mest lättlyssnade; det var hardcore, fritt improviserad jazz. Detta innebar att det i mina öron inte fanns någon som helst melodi, ingen struktur eller förutsägbarhet, bara en kakafoni av ljud. Naturligtvis var detta inget annat än okunnighet från min sida och musikerna på scenen visste precis vad de gjorde och följde med lätthet varandras ledning. De hade uppenbarligen väldigt roligt när de spelade tillsammans och det hade även min vän som satt bredvid mig.
Under tiden ställdes jag inför mitt eget motstånd och började så smått även att spä på det. Har du gjort det någon gång? Det är som att det till början känns hyfsat okej men sen bjuder du in den där lilla kritiska rösten inne i huvudet och innan du vet ordet av är du uppslukad av både ilska och frustration. Hur som helst, där satt jag med hopbitna käkar och väntade på att kvällen skulle ta slut.
Men så hände något som överraskade mig totalt. Det var som att musiken talade till mig, direkt till mig. Jag vet att det nog låter lite märkligt så låt mig förklara. Där satt jag och dömde ut en musikstil jag inte förstod medan själva musiken helt enkelt höll mig i det. Den här musiken var så fri, så inkluderande och så improviserad att det fanns gott om utrymme för alla möjliga känslor och uttryck, även mina.
Jag dömde musiken men musiken dömde inte mig. Den besvärades inte ett dugg av mitt inre drama. Den slutade inte utstråla glädje och den tog inte mina känslor personligt. Och här är nyckeln: den gjorde för mig det jag inte kunde göra för mig själv, vilket var att hålla mig och min upplevelse i kärlek och acceptans.
Jag hade nämligen en tendens att ta mina känslor personligt, att få dem att betyda något om mig själv och min personlighet, snarare än att se dem för vad de verkligen var: information och en ledtråd om ouppfyllda eller outtalade behov. Jag hade en tanke om att vissa känslor var bättre än andra, och de jag hade just där och då var inte okej.
Det är nog uppenbart att den här kvällen slutade lite annorlunda än den började. När musiken tog slut och vi skulle bege oss mot tunnelbanan befann jag mig i en enda röra av tårar, ödmjukhet och tacksamhet. Återigen blev jag påmind om hur läkande det kan vara när det vi känner och upplever får finnas, blir hållet och sett som en möjlighet att lära oss något nytt om oss själva.
En före detta lärare till mig som även är författare till den bästsäljande boken The Dark Side of the Light Chasers, Debbie Ford, brukade säga att det som vi har svårt att vara med låter oss inte vara. Jag har många gånger i mitt liv funnit att detta är sant, och den där kvällen i en förort i London lärde mig att det ibland är lättare att hålla sig själv i acceptans när man först blir hållen av någon annan. Eller, som i det här fallet, av något annat.
I värme och jazz,
Karolina
Comments