Kanske ett lite laddat ämne?

“Varför är det alltid roligare att diska hos dig än hemma hos mig själv?” frågade min mamma en dag när vi plockade undan efter att ha ätit lunch ihop. Hon sa det mer som ett konstaterande än en fråga som krävde ett svar, men det fick mig ändå att stanna upp i det jag gjorde och fundera. Gräset kan ju ibland tyckas grönare på andra sidan men det verkade långsökt att mina tallrikar och bestick skulle vara mer spännande att rengöra än hennes.

När jag för några år sedan var på en informationsträff på en förskola var det särskilt en mening som jag tog med mig därifrån: Barn vill ofta ha den leksak som leker. Det betyder att det kan finnas en hel uppsättning roliga saker att välja bland men att det som lockar allra mest är just det föremål som någon annan har tagit. ”Ja, men så klart!” sa en vän till mig när vi i efterhand pratade om detta. ”Den är ju laddad med lekenergi.”

Jag tror egentligen inte att det är någon större skillnad för oss vuxna. Min gissning är att de flesta av oss kan känna igen sig i att ibland kunna snegla lite längtansfullt mot något vi ser att någon annan har. Men jag gissar också att det ofta handlar om något helt annat än vad vi kanske tror. Är grannens gröna gräs det som vi faktiskt vill ha? En lika snabb bil, samma frisyr, ett liknande jobb? Eller är det kanske det vi upplever och tror att dessa saker är laddade med? Glädje. Njutning. Spänning. Tillfredsställelse. Mening. Självförtroende. Gemenskap.

Disken hemma hos mig – åtminstone om någon utöver mig själv är här – är laddad med en pratstund. Och känner jag min mamma rätt så är den för henne också laddad med en känsla av att få bidra, att få hjälpa till. Om jag är ensam hemma brukar jag ladda den med favoritmusik på hög volym. Fast ska jag vara helt ärlig så tycker även jag att det är roligare att diska hemma hos andra och det handlar inte på något sätt om att jag längtar efter att vidga mina vyer gällande porslin och kastruller.

Jag har haft perioder i mitt liv då jag haft lätt att falla in i tanken att andras gräs varit grönare, ofta när det har gällt personliga egenskaper och karaktärsdrag. Jag ville vara lika smart, lika kreativ, lika spontan, lyhörd och ärlig som jag tyckte att andra människor omkring mig var. Saker jag inspirerades av och beundrade hos andra blev en påminnelse om vad jag själv tyckte att jag saknade och mot slutet av dagen kunde jag ofta ha svårt att vara nöjd med den jag var.

Jag minns ett samtal jag för många år sedan hade med en annan fin vän. Vi satt i hennes soffa med en kopp te och jag beklagade mig över alla tillkortakommanden och skavanker jag såg hos mig själv. Hon lyssnade uppmärksamt och lät mig prata. Så till slut såg hon på mig med en blick som rymde både allvar, humor och medkänsla och sa: ”Om du bara slutar upp med att vara du, Karolina, så ska du se att allting ordnar sig!”

Avund är ett ord som jag tror för många har en lite besk smak och som genom århundraden setts och beskrivits som något negativt. Men liksom så många andra känslor kan avund också bära värdefull information till oss själva om ouppfyllda eller outtalade behov, om längtan och drömmar. En definition av avund som jag stött på och tycker är bra handlar om att den gör oss uppmärksamma på vad vi vill ha, vad vi vill uppnå och hur vi vill vara. Om vi inte blandar ihop den med missunnsamhet blir avund en kompass för vad vi längtar efter i livet och kan ge oss både riktning och mål.

De egenskaper jag uppskattade hos andra människor (men hade svårt att se hos mig själv och därför kände avund inför) var laddade med en känsla av inre lugn och en positiv självbild. Med facit i hand handlade det aldrig om att vara klokare, snällare eller mer äkta. Det handlade om en längtan efter att vara mer tillfreds med den jag är. Och fastän jag idag fortfarande kan tycka att det är roligare att diska hemma hos andra så handlar det inte längre om att gräset är grönare där. Det handlar om att deras disk är laddad med samvaro och en trevlig stund.

I värme,

Karolina