”Vi behöver stå med fötterna på jorden och ha penslarna i himlen”, sa min faster när hon en gång berättade för mig om den målakurs hon gick just då. Hon berättade att det handlar om att öppna dörren till vår inspiration och vår intuition och se vart kreativiteten vill leda oss, men att de också måste förankras ner i kroppen om vi vill ha tillgång till och kunna använda oss av våra förmågor.
Den här bilden av penslarna och fötterna är något som lite då och då har gjort sig påmind i mitt liv, oftast när jag behövt bli medveten om att jag varken haft det ena eller det andra. Eller kanske bara lite av varje: ett par tår, ett par penselstrån.
I praktiken betyder det här att det har funnits tillfällen då jag har skaffat mig en förståelse av något: jag har läst böckerna, gått på föreläsningarna, observerat och låtit mig inspireras av andra. Men efter det har det funnit en slags känsla av trygghet i att stanna där, i att avstå från att hoppa i fastän jag redan doppat tårna. Jag har kunnat och behärskat något i tanken, men inte nödvändigtvis i verkliga livet.
Men det är ju så att vi inte kommer kunna lära oss att ta oss fram i vatten genom att träna torrsim. Vi lär oss inte hantera ett instrument enbart genom att lyssna på någon annan som spelar. Och vi bygger inte muskler genom att läsa böcker om träning. Tyvärr. Det hade ibland varit rätt skönt om det hade varit så.
Det kan ibland krävas en hel del mod att våga ta steg vi inte tagit förut, oavsett hur noggrant vi har studerat kartan, hur omsorgsfullt vi än har förberett oss och fast vi längtar och vill. Men vi kommer inte framåt om vi inte börjar gå. Och när vi går – när vi i praktiken börjar använda oss av något vi teoretiskt har lärt oss – så inkluderar det också risken att vi ibland kommer att snubbla. Att vi stakar oss, gör fel eller glömmer något och får börja om.
För ett barn är detta inte något konstigt alls. Att trilla och resa sig upp, att försöka, misslyckas och försöka igen, är vägen till att lära sig nya saker i livet. Till att bli bra på dem. Till att få känna sig trygg i sina förmågor och i det man kan. Men på något sätt verkar vi vuxna ibland tycka att det är självklart att barn ska få både gott om tid och rikligt med övningstillfällen i sitt växande, men helst ska vi själva kunna allt på en gång. Utan att få öva och utan att få uppleva glädjen i att faktiskt växa i något vi håller på att lära oss. ”För en vecka sedan kunde jag inte, men nu gick det!” eller ”Igår vågade jag inte, men idag provade jag!”
Några av de uppfinningar som i störst utsträckning har förändrat världen till det bättre har kommit till för att något gick på tok. Fantastisk musik har skapats när människor har spelat fel. Och visst, detta kan vara lätt att säga men inte alltid lika enkelt att minnas när vi står ansikte mot ansikte med osäkerhet eller nervositet. Men vad skulle hända om vi för ett ögonblick skulle närma oss både det nya och fjärilarna i magen med nyfikenhet och påminna oss om att allt det vi redan gör och kan i livet också har inneburit en inlärningskurva? Och om vi skulle hålla oss själva med samma tålamod och uppmuntran som vi gör med barn, vad skulle då vilja skapas genom våra penslar?
I värme,
Karolina
Comments