Ett av de uttryckssätt jag känner mig mest hemma i är musik. Jag har spelat och sjungit så länge jag kan minnas - på egen hand och tillsammans med andra - men jag har aldrig varit någon som älskar att öva. Jag gör det när jag måste men vill allra helst bara kunna direkt.
När jag var yngre hade jag en musiklärare som utan tvekan hade ägnat många timmar av sitt eget liv till att öva. Han var en väldigt skicklig musiker och utövare av sitt instrument. Själv spelade jag igenom min läxa någon gång varje dag och fick sen oftast en ny vid nästa lektion. Det var roligt och på en lagom nivå.
Men en dag ändrades det när min musiklärare påpekade att jag, om jag var villig att på riktigt ta mitt musicerande på allvar, en dag ”skulle kunna stå på de stora scenerna”. Den här läraren såg en potential i mig och målade upp en bild och en möjlighet som jag dittills överhuvudtaget inte haft en tanke på men - vilket jag blev varse om där och då - som skrämde mig. Han var inte på något sätt påstridig men elvaåriga jag blev så rädd att jag bytte lärare. Det han sa matchade inte alls där jag var i livet, vad jag såg eller ens vågade se för mig själv.
Som vuxen har jag många gånger undrat hur livet skulle ha sett ut om jag hade fortsatt spela under den här lärarens ledning och övat alla de timmar varje dag som han föreslog. Som vuxen kan jag se komplimangen och gåvan i det han sa. Och som vuxen har även jag sett möjligheter, potential och kapacitet hos många andra människor i mitt liv. Men jag har också lärt mig att om det vi ser, adresserar, bjuder in eller uppmuntrar i en annan människa inte matchar det de kan, vill eller vågar se hos sig själva så behöver vi möta dem där de är.
Det betyder inte att vi inte kan fortsätta se och tilltala det mogna, det kloka, det stora i andra människor. Tvärtom; vilken gåva det kan vara att bli hållen i det ljuset! Vi kan låta bli att hålla med om och tro på de personliga begränsningar som andra ger uttryck för, men vi behöver kännas vid och bekräfta att de är deras upplevelse. Vi kan lyssna efter öppningar i hur de pratar och erbjuda en annan vision, men den behöver brytas ner i mindre, mer hanterliga bitar. Vi behöver också - och häri ligger vårt eget växande - se varifrån vi kommer när vi bjuder in någon annan till att växa och omfamna delar i sig själv. Kommer vi från ett ställe där vi i smyg vill förändra honom (försöker vi skriva någon annans nyårslöfte?) eller gör vi det för att vi känner oss kallade till det men kan samtidigt respektera och acceptera om han uttrycker att det går för fort eller väljer att stanna där han är?
När denna någon är en människa vi älskar eller bryr oss om kan detta vara både svårt och frustrerande, särskilt om vi önskar eller längtar efter någon slags förändring i vår relation. Jag är den första att erkänna att jag har haft min beskärda del av att ha kommit från ett ställe i mig där jag hellre velat försöka ändra någon annan (”om du bara...”) än att kika på det som väckts i mig i relation till dem där och då. Och många gånger tror jag att det är vårt ljus, vår storhet och våra möjligheter som skrämmer oss mer än vår mänsklighet, vårt mörker och våra skavanker.
För tio år sedan gick jag en distansutbildning för författaren och livscoachen Debbie Ford och the Ford Institute i USA. Under det år som utbildningen varade hade vi i halvtid en knapp vecka tillsammans på plats, och hela gruppen for från olika ställen i världen för att mötas upp i San Diego, Kalifornien. Det vi gjorde dessa dagar, förutom att träna på det vi höll på att lära oss, var att möta oss själva på ett djupare plan. Vi bjöds in till att i små steg och övningar börja acceptera och omfamna egenskaper hos oss själva som vi av olika anledningar kände motstånd inför.
En hel dag satt vi med skam och skuld och egenskaper vi inte tyckte om i oss själva. Två hela dagar var avsatta till att vi skulle få möta och kliva in i vårt ljus. En av övningarna vi fick göra var att fylla i meningen ”Mitt ljus är... och jag döljer det genom att...” och sedan inför gruppen läsa upp vad vi skrivit. När det blev min tur klev jag upp på scenen (och ha! - det var faktiskt en scen) och sa: ”Mitt ljus är att jag har en röst med ett budskap som är värt att lyssnas på och jag döljer det genom att hålla tillbaka mina ord av rädsla för hur de ska tas emot.”
Jag blev ingen soloviolinist och det är okej. Men det ljus jag med glädje och tacksamhet nu står i är en djup vetskap om att vi alla har en röst med ett budskap som är väl värt att lyssnas på och om vi är rädda för att formulera det i ord så kan vi alltid hjälpas åt.
I värme,
Karolina
Comments